Österlenblandning | No. 86

Det hela började med ett leende och en smått ironisk kommentar från en av våra mest trogna kunder. Hon klev in genom dörren som hon gjort så många gånger förr, såg sig omkring bland hyllorna fyllda av doftande teer och sa med glimten i ögat:

"Ni borde ha en Österlenblandning. Det behöver inte vara något märkvärdigt eller smaka gott – bara namnet är ju värt det."

Jag skrattade till, lite förvånad men också inspirerad. Hon hade en poäng. Österlen – vårt älskade hörn av Skåne – förtjänade ett eget te. Ett som bar namnet med stolthet. Så idén fastnade. Och där och då började jakten på smaken som kunde göra rättvisa åt både platsen och namnet.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort.

Under flera månader smakade jag mig igenom otaliga blandningar. Vissa var för blommiga, andra för bittra, några för snälla. Men sakta men säkert började det utkristallisera sig något som kändes… rätt. Jag började med en bas av svart te och började leka med smaker som kändes typiska för våra trakter.

Jag tillsatte svarta vinbär för en djup, bärig ton. Citrongräset gav blandningen en frisk, nästan krispig känsla, som dagg i gräset en tidig sommarmorgon. Frystorkade hallon och jordgubbsbitar fick stå för den solmogna sötman, medan en skvätt naturlig arom hjälpte till att runda av allt. Till sist strödde jag över några solrosblommor – inte bara för smakens skull, utan också för att ge blandningen färg och karaktär, som en blommande äng i juni.

Till slut stod jag där med en kopp i handen och ett leende på läpparna. Det var den. Österlenblandningen. Den som började som ett skämt om ett namn – men slutade som en hyllning i smak.